Jag växte upp under Leningrads belägring,
den tiden var jag nykter, ung och smal.
Jag såg när tyska bombplan brände Badajevskijlagren.
Jag köade för bröd varenda dag.

Men ni, frivilliga väktare,
beskäftiga och präktiga,
var höll ni hus när Leningrad stred?
Ni satt i Ural och gapade,
åt svart kaviar och rapade,
men vi höll inte räkningen på dem som svalt ihijäl.

Då hade tjuven ingenting att stjäla,
det var så kallt att fåglar inte flög.
Den vintern så tog änglarna min mamma och min pappa
och jag var rädd att falla ner och dö.

Till och med åklagarna
gick runt med tomma magar
och slogs om en bit bröd på hyvelspån.
Men ni i evakueringen,
ni gnällde på regeringen
och läste bulletinerna från Sovinformbyrån.

I tre år fick vi leva i blockaden
men vi slog våra fiender till sist!
Men ni, ni satt hos gummorna och snuttade på tummarna
och levde som i knät på Jesus Krist.

Så be polisen häkta mig,
ni skitviktiga väktare
men rör inte min själ - den ger ni fan!
Ni ordnar och beställer allt
men smiter när det gäller allt
och det vet fackföreningen och alla statsorgan!