Ducka, finta, ducka, finta,
finta, finta, uff...
Boris Butkejev, Krasnodar,
får in sin uppercut.

Han slår mig som jag var en säck
Och tunga är hans slag.
Jag missar en duck och går i däck
Och jag mår inte bra.

Min käke är bruten. Butkejev tänker: Ah!
Vad livet är skönt! Vad livet är bra!1

Nu räknar domarn: fem, sex, sju,
Nu vrålar de, mitt gäng,
Jag reser mig och duckar nu
och får en till poäng.

Det är inte det att jag tar det lätt
och jag är inte feg
men att slå nån i ansiktet
det kan jag inte med.

Han knäcker mina revben och tänker: Ah!
Vad livet är skönt! Vad livet är bra!

Publiken kallar mig för kräk
och mina vänner går.
Jag trycker mig mot ringens rep,
Butkejev slår och slår.

Butkejev är en envis sort,
jag viskar hest och tungt:
det här, min vän, är lek och sport
så ta det bara lugnt!

Butkejev bara flåsar och tänker: Ah!
Vad livet är skönt! Vad livet är bra!

Han slår på allting som han ser
på samma gamla sätt
tills att han inte orkar mer,
jag viker undan lätt

och domarn lyfter upp min arm
som inte klippte till.
Boris Butkejev, Krasnodar
Han ligger bara still

och mumlar: Livet är bra! Ja, livet är skönt!
Tja, visset för vissa, för andra är det grönt.